linaericson

Diabetes typ 1.

 

Jag hittade den store inne på toaletten med ansiktet under vattenkranen och vattnet forsande in i munnen.

-"nått är fel!"

Till detta ska tilläggas att han under en tid varit helt oregerlig, betett sig konstigt och matvägrat. Vilket resulterade i dåligt humör på oss alla, avsmalnande och hålögd liten kille.

Jag ringde vårdcentralen, fick en tid dagen efter på morgonen.

Den kvällen var inte rolig, googlade allt jag kunde på diabetes.

Tankarna gick "-va fan! Han har ju inte ens ätit godis!!!"

Försökte att inte ta ut något i förskott...

Väl på vårdcentralen skulle de ta ett blodprov -ett stick i fingret. Ungen skrek, jag lirkade, det vi inte visste var att om 4 h, skulle detta bli vår verklighet 10-12 stick i fingret. Dagligen...

Den minste var med, så någon möjlighet att ta det lugnt var det ingen frågan om.

Sköterskan gick ut och kom tillbaka med provsvar från urinen vi tagit med oss.

-"det var socker i urinen" tittar hon medlidsamt på mig

-"va f-n betyder det då, tänker jag" och ställer frågan

-"vad betyder det?"

-"vi får vänta och se på blodvärdet, men han har antagligen diabetes"

Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jorden snurrade, den minste gnällde, tankarna snurrade, den store sprang runt helt ovetandes om vad som väntade honom.

-"PIIP" blodsockermätaren pep. Jag stirrade på sköterskan!

-"va står det!" halvt hysterisk

-"30, han har diabetes" konstaterar sköterskan torrt!

Sedan blev allt som ett sus, ambulans, mat till ungarna, ringa kärleken som var i STHLM. Halvt hysterisk sätter jag mig i bilen och ska köra efter ambulansen. Både jag och den minste fick inte plats så jag fick köra själv. Den bilfärden, är nog den längsta jag kört!

Väl framme,gick allt snabbt. Inlagda på barnavdelningen på obestämd tid. Ca 2 veckor fick vi veta.  Så började det, sen snurrade alla dagar bort, blodprov konstant, kontroller av mat, urin och allt annat möjligt. Insulindropp, en stackars kille som inte ville stickas men var tvungen att lära sig! Dagen efter debuten, firades födelsedagen i tysthet på avdelningen. Vi lindade in ballonger runt droppet, sjöng och åt fruktsallad.

 

Sedan kom dagen då droppet skulle kopplas bort, vi skulle alltså från och med nu, sticka vår kille med sprutor i magen varje gång han skulle äta eller korrigera blodsockret. Jag tog den första sprutan, ungen skrek, och jag grät!

Så j-la jobbigt!!!! Jag sitter även nu och gråter, när jag tänker på detta. Nu skulle vi även lära oss allt om diabetesen. Jag kan beskriva detta någon annan gång hur allt detta går till. För en dag i vårt nya liv tar tid att

beskriva!

 

 

Ta hand om varandra!